Tuesday, November 28, 2006


I Västeuropa delar vi gärna in konsthistorien i epoker där varje epok har sin speciella säregna stil. En av de viktigaste epokerna var renässansen. Det var då man började studera människan och världen som en segregerad del från kyrkan. Men denna epok kom inte att influera den ortodoxa kultursfären på samma sätt. Detta har gjort att Rysk konst fortfarande var influerad av den bysantinska och medeltida konsten långt in på 1980-talet. Denna konsts främsta inspirationskälla var de religiösa ikonmålningarna. Dessa ikoner, tillsammans med den ortodoxa kyrkan, blev medelpunkten för den ryska och sovjetiska konsten.
I den ortodoxa världen är ikonen något mer än bara en bild med ett religiöst motiv. Ikonen förmedlar en överstående absolut sanning. Genom målningarna har man försökt förmedla ett filosofiskt, religiöst eller socialt meddelande i motsats till konsten i Västeuropa som emellanåt skapades för skapandets skull. Ikonen var ansedd som en nödvändighet, inte bara för det sprirituella livet utan även i ett officiellt sammanhang. I en nation där samhället, politiken och kyrkan stod varandra nära var ikonen det gemensamma skyddet mot yttre hot. När politiska tillställningar skulle genomföras började man ofta först att bygga en kyrka eller hålla en festival till ära av ett helgon vars egenskap passade in på det politiska ändamålet.

Sättet man betraktade och avbildade ikoner på kom även att influera sättet man skapade konst och politiska propagandan i Ryssland under Tsarväldet samt i det kommunistiska Sovjetunionen. Synen att konsten förmedlade den absoluta sanningen var väl cementerad och människor var inte sena att utnyttja detta. I motsats till många utländska konstakademier revolterade man i Ryssland genom att skapa verk med socialt tema eftersom man ansåg sig ha en moralisk förpliktelse att göra så. Folket skulle få veta ”sanningen” genom konsten. Detta kom även att användas av kommunisterna efter maktövertagandet 1917. Liksom ikonmålarna kunde man inte måla fritt utan var böjd att måla efter vissa regler, i detta fall den kommunistiska ideologin. Den ”sanning” som porträtterades legitimerades av partiet, eftersom det var den sanning man försökte uppnå .
En annan funktion kommunistpartiet hämtade från ikonernas värld var det vackra hörnet. Många skulpturer fick en hörnvinkel så att det bara fanns möjlighet att placera dem i hörn. Hörnet kom även att få en central roll inom den Sovjetiska staten. På arbetsplatser och offentliga mötesplatser skapades speciella rum för litteraturpropaganda samt bilder av kommunistiska ledare och välkända arbetare. På så sätt förvandlade man det privata hörnet till ett slags offentligt propagandacentrum. De propagandabilder som producerades för såväl privat som offentligt bruk var väldigt lika ikonografin på det sättet att ordningen/presentationen av de avbildade var väldigt viktig. Den högst rankade personen skulle alltid finnas i centrum av bilden. Bilderna var även, liksom ikonerna, retuscherade. All tecken av åldrande, sjukdom eller små saker som leverfläckar togs bort.
Ikonografin handlade väldigt ofta om kampen mellan det goda och det onda. Det var en väldigt svartvitt värld som presenterades. Detta visste nästan alla av Rysslands invånare. Det kom även bli handlingen på många av kommunisternas propagandapostrar. De skildrade kampen mellan kommunismen (det goda) och kapitalismen (det onda). Där helgonen på ikonerna håller upp korset som skydd håller arbetarna upp den röda fanan.

I den ortodoxa världen har även den röda färgen en drös av meningar och innebörder. Men oftast tolkas färgen som livet och blodet, blodet från Jesu Kristus och martyrerna. För den kommunistiska rörelsen, som redan anammat och stigmatiserat samma röda färg, skapades en drös utav statliga föreningar kopplad till den röda färgen. De bästa exemplet är naturligtvis den röda armén. Dessa soldater ansågs kämpa för en helig sak (kommunismen) och på så sätt bli den sovjetiska federationens martyrer.

Wednesday, November 22, 2006

Är det Napoleon? Nej, en ko! Eller en ryss med en bög?

En beprövad, och ofta lyckosam, försvarsmetod för att skydda sina städer under hot av invasion kunde förr i tiden resultera i att man brände upp alla kringliggande byar, marker, åkrar etcetera för att lämna kvar så lite resurser som möjligt för den framryckande stridsherren. Speciellt lyckosamt var detta när invasioner ofta handlade om att inta städer beskyddade av en stadsmur. Strandsatta utanför stadsmurarna utan matresurser, rent vatten, träd man kunde bygga vind- och regnskydd av bla bla bla hamnade den anfallande parten allt som oftast under tidspress; lyckades man inte penetrera stadsmuren och inta staden fanns risken att man svalt ihjäl, frös ihjäl eller allmän myteri. Dock riskerade människorna inne i staden att gå samma öde till mötes om belägringen kom att bli långvarig.

Året var 1812. Europa led utav Napoleonskräck och allra räddast var man i Ryssland som Napoleon öppet deklarerat som sin nästa militära erövring. Den självutnämnde kejsaren förväntades ta vägen till Moskva genom Riga och vakande stadsögon spejade därför dagligen nervöst mot horisonten. Så en dag, ett gigantiskt dammoln långt borta. ALARM ALARM!!! Man satte snabbt eld på all mark, alla byar, alla åkrar samt förgiftade all vatten kring staden; man sprang in genom stadsportarna, låste dörren och väntade... men ingenting hände. Det var då en annan spanare upptäckte vad som skapat det gigantiska dammolnet; en galopperande flock av kor. Fast det brydde sig knappast elden om som snabbt spred sig och slutligen lämnade efter sig fyra nedbrända kyrkor, över sjuhundra nedbrända bostadshus, mer än trehundra nedbrända offentliga byggnader samt förlusten av så gott som all brukbar åkermark kring staden. Napoleon tog en annan väg, misslyckades inta Ryssland (mycket tack vare ovanstående försvarsmetod) och resten är historia.

I dagens Lettland menar många politiker att man står man inför nya, mera moderna, "hot". Den ryska minoriteten och de homosexuella som kräver lika rättigheter som den lettländska befolkningen. Åter igen plockar många letter fram sina brandfacklor. Under inga omständigheter ska Riga "intas" av dessa grupperingar! Samtidigt som man placerar ryssarna och de homosexuella i samma fack som Napoleon. Och en flock kor. Tänt var det här.

Tuesday, April 25, 2006

O, Magnum Mysterium

Minns du när vi landade på Vilnius flygplats och du sa att det luktade konstigt? Att det luktade diesel och industri. Och hur lukten förföljde oss under hela resan. Minns du det? Och taxifärden in till Gamla Stan, den enda gången vi blev lurade på pengar. Vi fick en nära döden upplevelse på köpet. Sättet du tittade på mig med en blandning av rädsla och förtjusning. Minns du det?
Hur märkligt var det inte att bo granne med Prada och Armani samtidigt som det inte gick att blunda för världen utanför de gamla stadsmurarna? Spriten, drogerna och fattigdomen som var norm. Var det bara jag som hade dåligt samvete när vi åt på den dyra resturangen? Men folket! Världens snällaste folk! Och tack för att du tvingade mig in i Katedralen. Det gjorde mig nästan religiös. När du skulle besöka din mammas gamla hem satt jag i katedralen i flera timmar. Det berättade jag aldrig.
Och vet du, det var när vi lämnade staden senare den dagen för att lägga stenar på de under det andra världskriget avrättade judarnas gravplatser som jag föll för dig. Mitt i all gyttja och all förtvivlan över antalet gravar var du vacker.

Trakai! Minns du de ryska såpaskådisarna som inte såg kloka ut! Som om de var hämtade ur den slottsmiljö vi faktiskt befann oss i. Och den ryska pojken som hela tiden ville bli fotograferad av sin pappa. Du ville ta med honom hem. Och hur kom det sig att tåget tillbaks till Vilnius inte någonsin gick över 50km/h?



Klaipeda! Havet! Du hade inte besökt en strand på flera år och jag kände mig likgiltig till all sand, allt hav. Det ångrar jag nu. Du jagade bärnsten med en frenesi och glädje som fick mig att skratta. Minns du när du fann en orange plastbit och frågade om inte detta var en bärnsten. Minns du? Jag sa "visst är det bärnsten" och du jublade. Och tack för att du värmde mina öron. Jag frös verkligen.




Palanga! Du måste tacka dina kusiner. För allt. För inträdet till Bärnstensmuseet och för den torra laxen. Och för all snaps. Jag ska aldrig mer dricka snaps. Om inte Jonathan Safron Foer redan hade skrivit "Everything is Illuminated" hade jag gjort det.


Riga! Hur kunde allt bli så fel? Jag tar på mig ansvaret även fast jag blev lurad av Poshbackpackers hemsida. Minns du hur jag tappade allt mod. Little Moscow vill jag aldrig mera se. Tanken på barnen som ville sälja sig för 50 kronor, ungdomarna som låg utslagna i en sjö av sprutor och händerna som ständigt smekte våra fickor. Jag grät men du var lugn. Berättade att man var tvungen att se detta för att se den stora bilden. Naturligtvis hade du rätt. Men till och med du log när vi nästa dag bytte upp oss till ett hotell i gamla stan. Minns du det?
Det bästa med Riga frågade du mig, vad var det? O Magnum Mysterium av M. Lauridsen, när du höll min hand lite extra hårt. Kanske den flyktiga kyssen, vår enda, i hissen upp till Sky Bar där vi drack oss lyckliga på Rysk Champagne. Kanske vår Art Nouveau tur. Nä, det får bli Lauridsen. Det får bli O Magnum Mysterium. Jag lyssnar på den nu och jag saknar dig. Precis som jag berättade att jag skulle komma att göra. Minns du det?

Sunday, April 09, 2006

Enkelriktad frihet

EU parlamentet kom i början av året offentliga ut med en gemensam ståndpunkt rörande den växande homofobin. De kallar den för en "irrationell rädsla och motvilja" och kräver att dess medlemsstater ska ge sina homosexuella invånare "samma respekt, värdighet och säkerhet som övriga invånare". Well done! Men vad betyder det i praktiken?

I Polen betyder det att polisen stormar gayklubbar och misshandlar dess besökare och beskyddare. Att man vägrar gayrörelser att genomföra Prideparader eftersom det ses som något degenererande för det polska samhället. Att presidenten Lech Kaczynski eftersträvar en "moralisk rensning" av Polen där homosexualitet ses som något "onaturligt som staten måste organisera sig mot så att inte andra medborgare infekteras av rubbningen". Man häpnar, tänker efter och blir rädd. Att en president i en EU nation kan uttrycka sig på detta sätt utan att utsättas för repressalier.
Nu är inte Polen den enda EU nation som offentligt hotar och tar avstånd från de homosexuellas rättigheter. I de forna kommuniststaterna som nu är EU medlemmar frodas homofobin. I Lettland undrade vice ordförande av parlamentet, Leopolds Ozolin, hur det var möjligt att "bögarna inte bara (tillåts) gnugga varandras rövar i sovrummen, men till och med att öppet provocerande föra fram sin propaganda...". Detta i samband med Rigas Prideparad som trots alla protester från såväl höger som vänster genomfördes förra sommaren. I Tjeckien gjorde president Václav Klaus allt för att hindra införandet av en partnerskapslag. Trots att det tjeckiska parlamentet och underhuset röstat ja till lagen krävde Klaus en ny omröstning. Denna genomfördes i mars och åter röstades lagförslaget genom. Detta menade Klaus var en stor förlust för "alla oss som tror att familjen i vårt samhälle är fundamental...".

Konfliktbilderna återspeglar och förstärker de redan existerande skiljaktigheterna inom nationerna. Under kommunisttiden tvingades de homosexuella att nöja sig med en position långt ut i den sociala och samhälleliga periferin och inga konflikter kom upp till ytan. I den postsovjetiska verkligheten, där ideal och normer kretsar kring kristna värderingar med den heterosexuelle mannen i centrum, tillåts inte de homosexuella att åtnjuta samma rättigheter som de heterosexuella. Gaybarer och gayorganisationer ses som avvikelser mot de ideal man byggt upp nationerna kring. Den frihet man under kommunismen kämpat för har blivit enkelriktad, där den heterosexuella normen går före de homosexuellas frigörelse.

Friday, April 07, 2006

Konståkningen förenar... inte

Att idrott och nationalism hör ihop är en truism. Det har den ryska minoriteten i Lettland fått uppleva i samband med konståknings VM i Calgary, Kanada. De konståkare som hade ryska efternamn och lyckats kvalificera sig till världsmästerskapen tvingades byta efternamn till något mer lettiskt, annars fick de inte delta i tävlingen. Häpnadsväckande! Som om svenska fotbollsförbundet skulle hindra Zlatan att delta i kommande fotbolls VM om han inte byter sitt efternamn till Ibrahimovicsson.

Monday, March 20, 2006

Svoboda!

Kjell Albin Abrahamson kallar Vitryssland för en "demokratur" i sin bok "Vitryssland - 89 millimeter från Europa". Demokratisk, menar Abrahamson, då det hålls val med en opposition vilket gör nationen till en formell demokrati. Diktatorisk då oppositionen förföljs och då valen manipuleras. Jag tycker illa om begreppet demokratur, i vart fall applicerat på Vitryssland. Nationen ÄR en diktatur där Aljaksandr Lukasjenka är den omnipotenta auktoritära ledaren. Därför gladdes jag av gårdagens bilder från Oktobertorget i Minsk där tiotusentals människor vågade visa sitt missnöje mot ledaren av vad många kallar för Europas sista diktatur.
Nedan följer en kort historisk introduktion till Vitryssland. Kom gärna med kommentarer.

Innan 1991 hade det aldrig funnits en självständig Vitrysk nation. Fram till 1772 var man en del av den Polsk-Litauiska Piastdynastin men kom sedan dess att ligga under Rysk och Sovjetisk administration. En stor förryskningprocess vidtog som syftade till att radera det vitryska språk och kulturarv som fanns etablerat. Men processen slog tillbaks mot den Ryska federationen. Under hela 1800-talet skedde det ett nationellt uppvaknande som fick sitt (blodiga) slut först när Stalin år 1928 bestämde sig för att eliminera alla nationella identiteter inom Sovjetunionen.
Under den Sovjetiska administrationen kom Vitryssland att bli en av de mest Moskvatrogna republikerna. Glasnost och Perestrojka kom därför inte att få samma genomslagskraft som i andra republiker. Först i slutet av 1980-talet började man vädra ett visst missnöje över att inte ha möjligheten att uttrycka sin Vitryska kultur. Man samlade sig, som så många andra Sovjetrepubliker, under en så kallad Folkfront vars mål var Vitrysk självständighet. Detta uppnåddes den 25 augusti 1991 och Stanislau Suskjevie valdes till nationens första president. Men Suskjevies proggressiva politik uppskattades inte av det konservativa vitryska parlamentet som tvingade fram ett nyval under sommaren 1994. Lukasjenka, de konservativas kandidat, fick hela 85% av de vitryska rösterna efter sina löften om krafttag mot korruptionen och ett närmande till Ryssland (Varken OSSE eller FN ansåg att något valfusk förekom). Just närmandet till Ryssland bidrog till att nationaliseringsprocessen i Vitryssland helt stannade upp. Bland annat återinförde Lukasjenka den flagga och statsvapen som användes under Sovjettiden. Mediernas åsikts- och yttrandefrihet började "granskas" av Lukasjenka vilket fick regimkritiska tidningar som "Svoboda" (=frihet) att börja tryckas utomlands för att undgå nedläggning. Tidningen är idag helt förbjuden.
När parlamentet började jobba för att beskära presidentens makt lyckades Lukasjenka manipulera fram en ny stadga som istället gav honom mer makt. Allt fler oppositionella politiker började söka asyl i grannländerna. De som stannade kvar i Vitryssland riskerade att åtalas för "uppsåtlig huliganism" vilket brukade ge 2 till 5 års fängelse. När parlamentet 1996 vägrade tillskriva presidenten diktatoriska befogenheter utropade Lukasjenka en folkomröstning där allt från presidentens makt till ändring av nationaldagen skulle drivas genom. Inte otippat vann Lukasjenka detta val och upplöste omgående parlamentet. Valet kantrades dock utav en mängd oegentligheter. Valobservatörer greps av säkerhetspolisen och i de Lukasjenkastyrda medierna baktalade ständigt oppositionella. Sedan dess har Lukasjenka drivit en allt mer auktoritär politik. Förslag som att Lukasjenka för alltid kan ställa upp i presidentval har klubbats genom i parlamentet som helt styrs av presidenten. Oppositionela förföljs och trakasseras. Senast fängslades de oppositionellas kandidat två veckor innan valet, ett val där Lukasjenka själv utropat sig som vinnare efter att ha fått uppskattningsvis 80% av rösterna.




Det finns en aspekt som medierna i Väst inte riktigt lyckas förmedla. Lukasjenka ÄR populär i Vitryssland, speciellt på landsbygden där Sovjetnostalgin frodas. Denna nostalgi kommer dock att försvinna eftersom den endast uttrycks hos den äldre generationen. Den ekonomiska situationen i Vitryssland förbättrades även efter valet 1994. Men i slutet av 1990-talet stagnerade den positiva ekonomiska utvecklingen. Detta berodde förmodligen på Lukasjenkas förbud mot registreringen av nya företag samt förbudet mot utländskt ägande i Vitryssland (så länge man inte gynnar Lukasjenka personligen eller ställer kritiska frågor om styret). I takt med att ekonomin försämras tappar även Lukasjenka sitt folkliga stöd. För att förbättra den Vitryska ekonomin försöker Lukasjenka skapa en valutaunion med Ryssland där rubeln skulle fungera som den överstatliga valutan. Enligt ett traktat från 1999 skulle denna valutaunion införts redan 2005, men Putin valde att skjuta fram det till 2008 (då det är val i Ryssland). I stort kan man påstå att dagens Vitryska ekonomi hålls upp av rysk "goodwill" i form av vänskapspris på energi och olja.

Wednesday, March 15, 2006

Nochnoi Dozor


Så har man slutligen haft tid att se Night Watch (Nochnoi Dozor), den genom historien populäraste och mest framgångsrika ryska filmproduktionen. Det var två bortkastade timmar. Att se trailern räcker länge, där finns de bästa scenerna.